När depressionen i Sverige nådde sin kulmen 1932 fick alla företag kämpa för att hålla sysselsättningen uppe. J Johanssons Träförädlingsfabrik, som en del av vårt företag hette på den tiden, var inget undantag. Vår räddning och framtid blev funkisdörren.
Åren kring 1930 var hårda tider för Sverige och i takt med den allt djupare konjektursvackan skruvades byggverksamheterna ner, steg för steg. Konkurrensen mellan snickerifabrikerna blev också hårdare, och när depressionen nådde sin kulmen 1932 fick företagen kämpa för att hålla sysselsättningen uppe. J Johanssons Träförädlingsfabrik i Åstorp var inget undantag.
Räddningen blev standardiseringen som uppstod i och med funktionalismens – eller ”funkisens” – intåg. Redan i början av 1920-talet hade Sveriges Industriförbunds Standardsnickerikommitté gett ut en katalog med noggrant utarbetade standardmått för både fönster och dörrar. Problemet var bara att arkitekterna fortsatte att rita profiler och dimensioner helt efter eget huvud. Att fabrikerna behövde ha standardmått för att kunna tillverka dörrar på ett effektivt sätt bekymrade inte dem.
Där stod hantverkarna på verkstadsgolvet och kliade sig i huvudena för att förverkliga arkitekternas högst personliga ritningar, och måste ställa in maskinerna på nytt efter varje beställning. Ägaren av J Johanssons Träförädlingsfabrik, Paul Johansson, hade redan tidigare insett att det inte kunde fortsätta så här. I hans värld var det ofrånkomligt att rationalisera tillverkningen och att utarbeta standardprofiler och standarddimensioner.
År 1927 fick han äntligen vatten på sin kvarn. Det året hölls en stor arkitektkongress i Stockholm, Nordisk byggdag, där flera av landets bästa och mest framstående arkitekter pratade sig varma om standardprofiler och standardmått. Paul Johansson var beredd, agerade snabbt och bejakade alla de möjligheter som gavs med funkisens nya byggtekniker och material. Nu ville arkitekterna att det skulle synas att man byggde på ett annat sätt än tidigare. Onödiga och påklistrade ornament på dörrar var inte att tänka på. Utsmyckningar som stuckatur, kraftigt profilerade snickerier och avbildande mönster, till exempel klassicerande snickeridetaljer eller växtornamentik, var näst intill bannlysta.
Istället för att dekorera på ytan lade man omsorg på byggnadsmaterial och proportioner, på så vis fick funktionalismen sitt sparsmakade och balanserade formspråk. Varje detalj och varje yta var viktig och skulle fulländas. Entrédörrar, räcken, rumsproportioner, ljusknappar, materialmöten och färgytor – allt skärskådades, för att på bästa vis bära fram den inneboende skönheten, var och en för sig men framförallt tillsammans som en helhet.
Funktionalismen hade så smått börjat etablera sig i Sverige redan i slutet av 1920-talet, men den presenterades på bred front för svenskarna under sommaren 1930 genom Stockholmsutställningen, som också kallas ”Funkisutställningen”. Där visades villor och lägenheter med släta fasader, platta tak och släta dörrar, som ansågs hygieniska eftersom de inte samlade damm. När Paul Johansson fick se funkisdörrarna insåg han att den släta ytan var nyckeln till framgång – med den nya stilen skulle arkitekterna inte längre be om fyra dörrspeglar eller kanske tre, helst i olika mått och med olika profiler. Nu hade man äntligen chansen att genomföra en standardisering på riktigt!
Väl hemma i fabriken i Åstorp agerade Paul Johansson snabbt. Med funkisdörrens intåg räckte det med ett par olika storlekar för att möta kundernas efterfrågan. Perfekt för en rationell tillverkning!
Paul Johansson lär ha deklarerat: ”Vi ska göra dörrar i stora satser! Ett par, tre storlekar bör räcka för vanliga hyreshus. Och blir det stora serier är vi nöjda om vi så bara tjänar en krona på varje dörr. Det blir i varje fall en betydligt säkrare inkomst än om vi den ena dagen ska göra ett och den andra dagen ett annat.”
Så blev den släta dörren snabbt ett begrepp inom J Johanssons Träförädlingsfabrik och med det föddes funkisdörren, idag mer aktuell än någonsin!